Tacksamhet

Ibland är det så att man får nypa sig i armen. Hur lyckligt lottad man faktiskt är. Att dessa tre underbara solstrålar är mina, att dom är friska och växer så det knakar

I min beräkning fanns bara två barn. Liam och Emilia och det kändes bra så. Tills illamåendet började ta vid och tröttheten ville ta kål på en. Minns att jag somnade bak på lagret på vårt lunchbord innan öppning en dag. Och då var jag permitterad och började liksom inte förens 10.55 Så inte likt mig. Men så tillslut så var det ju ett litet frö i magen. Medans jag bokade tid för abort så började Michael surra om att det skulle vara så mysigt med en till….. Mysigt? Börja om igen efter fyra år? Nä. Shit snart 30, man har två barn sedan räcker det typ. Fast nä. Tack gode Gud om du nu finns, för att jag inte gjorde den där aborten. För nu ligger världens sötaste sexmånaders bebis här bredvid mig och småsnarkar som bara han kan göra. Efter att nästan ha gråtit sig till sömns innan han äntligen fick somna bredvid mig. Våran lilla Corona bebis som är rädd för alla typ (börjar dock bli bättre nu…) Han, lilla Gabriel med de brunaste ögonen i hela världen. Hade han varit först till världen i syskonskaran så hade han då aldrig fått ett syskon. Värre förlossning får man ju leta efter. Våran sista lilla solstråle, det kan ni då verkligen pränta in någonstans för någon fjärde blir det då inte som alla tror. 😂

Ja alltså, nu är ju allt inte guld och gröna skogar här inte för den som trodde det. Att ha en bebis eller tre barn är påfrestande. Och när den här sommaren är slut hoppas jag för allt i världen man inte träffat på den berömda väggen eller slitit av sig allt hår man har på huvudet. Som trebarnsförälder så får man bara bli jävligt bra på att multitaska. Göra hundratusen grejer samtidigt så löser sig resten sen. Ligger redan här och gruvar mig för den dagen han ska börja springa och dra i alla lådor. Peta in fingrarna i varenda eluttag som finns eller något annat som bara små barn gör. Men trots allt det där, lägger jag mig på kvällen och är tacksam för mina tre friska underbara barn. Och allt sommarbus som vi gör kommer dom minnas en dag och då kommer det vara så värt det alltihop om ni förstår vad jag menar.

Det bästa av allt är att dom kommer att ha varandra när dom växer upp. Våran älskade trio ❤️

I mina minnen så finns du ❤️

Den här dagen för 11 år sedan sov jag hos dig pappa för första gången som jag kommer ihåg. Jag minns det som igår. Det var speciellt både för dig och för mig. Bara du och jag. 19 år gammal och första natten sovandes hos dig pappa ❤️

Vi skulle och äta julbord på Renkronan dagen efter. Du hade ett varmt, tryggt och fint hem. En egen fin lägenhet.

Du gick på möte på kvällen medans lilla jag satt vid din dator och förmodligen spelade farmville 😂 Till kvällsfika blev det rostade mackor och té, bara du och jag. Det var de godaste mackorna jag någonsin ätit för ingen kan ju rosta bröd som varken du eller farmor. Bäddsoffan bäddades ut och den natten somnade vi båda gott. Jag tror vi båda la oss lyckliga i hjärtat. Det var fint och speciellt. Mycket värme och kärlek den dagen.

Dagen efter fick jag följa på möte, men känslig som jag är så satt jag mest tyst och lyssnade. Sedan fick vi lyssna till fantastiskt julsång av Linda och det var så magiskt just där och då. Så magiskt och så fint. Jag tror inte vi fällde en tår den dagen utan flera! Renkronan bjöd på god julmat och saftglögg, det var så mysigt och juligt och verkligen ett minne som jag kommer att bära med mig hela livet.

Det är såhär jag vill minnas dig. Inte all sorg och smärta, alla känslor av hopplöshet. Även om det inte var ett helt liv med fina minnen så är det minnena som finns något alldeles extra speciellt. Men jag önskar också att dom var betydligt fler och att du inte hade behövt lämna oss så tidigt som du ändå gjorde. Jag önskade att vi hade fått mer tid tillsammans. Att du fick se dina underbara barnbarn växa upp och vilken underbar framtid dom har framför sig. Om jag bara kunde alla historier du jämnt berättade eller hade det nedskrivet på ett papper…..

Det börjar närma sig ankomsten av barnbarn nummer 5. Det känns så sorgligt att jag aldrig får visa upp min sista bebis för dig 😩😥 Men vem vet, kanske det gömmer sig en liten Peter Micael där inne ❤️

Ett år av sorg och saknad

För precis ett år sedan, den 25e september tog du dina sista andetag och lämnade oss alla. Att stå där är nog det värsta jag har gjort i mitt snart 29åriga liv. Jag är bara så tacksam att jag fick hålla dig i handen, vara med och säga farväl och dela allt med min storasyster, farmor, kusin och faster.

Jag glömmer aldrig hur jag ringde sköterskan på morgonen för jag var ändå orolig. Men enligt henne lät det inte så allvarligt, du sov mest. Jag frågade dock aldrig om du skulle dö nu, vilket jag borde gjort. Ovetandes hur dåligt det egentligen var så åkte jag med ungarna på förskolan och sedan till jobbet. Egentligen har jag ingen vidare lång lunch tisdagar men den dagen bestämde jag mig för att ta en timmes lunch och gå upp till farmor. Farmor var orolig. Anna var där också. Hon var orolig. Och jag bara men han ska väl it dö?! Farmor och Anna tittade på varann och farmor skakade bara på huvudet och sa ja jag tror det! Och så ringer läkaren och berättar att nu måste ni komma. Då var klockan vid ett/två… Där och då förstod jag att det var kört när jag ser farmors uttryck efter samtalet. Den paniken som infann sig. Nej, nej, nej!!!! Anna körde så förbannat fort till sjukhuset men jag hann inte ens bli rädd av hennes bilkörning, jag bara tänkte på dig pappa. Försökte ringa tjejerna på jobbet och förklara men jag fick nog bara fram att pappa dör. Pappa ska dö nu!

Det har gått ett år. Ett år sedan du sa att du älskade mig. Ett år sedan du kramade mig. Ett år sedan jag fick höra din hesa röst. Ett år sedan du dog pappa och det kändes som om allt rasade samman. Det har varit ett tungt år. Jag har saknat dig många år av mitt liv och jag trodde nog aldrig saknaden kunde bli större. Men det kunde den. Du var alltid pappa. Och du fanns alltid där på ett sätt. Du kanske inte uppfostrade mig på ett sätt som pappor gör men du har alltid varit en del av mig och både du och mamma har gjort mig till den jag är idag. Nu finns du inte mer. Annat än i våra minnen och i mitt hjärta. Även om jag ofta ser dig i det jag gör, gåendes på gatan eller sittandes i Gallerian, så är du på riktigt inte här. Det är bara något som hjärnan får för sig. Men tittar jag upp mot stjärnorna på himlen så finns du där. Jag känner din närvaro. Når fåglarna kvittrar vet jag att du är där. När solen strålar eller när regnet faller, så är du där.

Det värsta med att du är borta är att du inte får uppleva att dina barnbarn växer upp. Dom var din stolthet. Jag minns när jag berättade att jag var gravid med Liam, det var ju så tidigt så jag ville inte att så många skulle veta. Men du berättade för alla med en gång för du var så stolt att du skulle bli morfar igen. Nyheten hann ju ta sig ända till mormor i Jävre 😂👌 Vi var din stolthet, dina tre underbara ungar. Vi gjorde dig stolt, visst? Sedan kommer det frågor och funderingar ofta men nu kan du aldrig svara på mina frågor eller det jag funderar på längre. Ibland händer det saker som man vill berätta för just dig men det går inte. Och det är sorgligt. Vissa frågor vill man gärna ha svar på, från dig och ingen annan. Din erfarenhet och dina tankar när man är orolig över någon som gör dåliga val tex, jag hade så gärna velat höra hur du skulle gjort.

Jag går fortfarande till farmor och äter lunch minst en gång i veckan. Det är svårt att vänja sig att du inte ligger där i soffan. Eller kommer till köksbordet och pratar och undrar hur det är med barnen och Micke. Om jag har det bra. Du sitter inte längre där vid bordet och berättar historier om ditt liv och allt du hann vara med om, för det var mycket och många historier. Du driver inte längre farmor till vansinne så hon blir mer gråhårig än vad hon redan är, nu sitter hon där hemma ensam som hon inte har gjort på mycket länge om så någonsin. Det är tur hon har barn, barnbarn och barnbarnsbarnen som kommer då och då❤️ Jag hoppas vi får ha henne i vårt liv länge till för hon är den allra starkaste länken till dig ❤️

Det har gått ett år som man inte behövt vara orolig, ledsen eller arg. Ett år utan dom där otroliga känslorna av maktlöshet. Ibland kan jag känna känslorna igen när jag ser alla dessa unga människor som jag stöter på när jag arbetar, som har fastnat i ett missbruk. Man blir rädd. Dom blir bara yngre och yngre. Många är i samma ålder som när du började. Men med de drogerna som finns idag, finns det ingen som kommer leva lika länge som du ändå faktiskt gjorde. Jag önskade alla visste hur det slutar. Att det är döden som väntar om man inte väljer ett annat liv.

Pappa, jag vet att vi en dag ses igen och jag längtar så otroligt mycket efter den dagen. Tills dess hoppas jag du lever i den underbaraste av världar och håller koll och skyddar oss här nere. Du dricker väl kaffe med morfar? Hjälper han med hans trasiga fiskenät? Pratar om Vikingatiden med Mange? Det vet jag att du gör ❤️

Jag älskar dig pappa och saknar dig så det gör ont. Snart ska jag göra något som hade gjort dig stolt, byta till ditt efternamn. Det känns viktigt för mig att bära det. Evelina Nathalie Marklund blir det 🥳❤️ Hedlund är viktigt för mig, men ditt är viktigare i det här skedet av mitt liv. Och morfar skulle förstå varför jag bytte bort hans namn så det känns rätt i hela hjärtat. En dag kanske Michael friar (tror du det någonsin pappa?🙈) men det återstår ju att se om den dagen kommer. Men tills dess blir det Marklund. 🥰

Tack till alla de närmaste som funnits för mig det senaste året. Som knackat på min dörr. Gett mig en kram eller bara funnits där. Som sett till att inte bara använda fb utan faktiskt funnits där på riktigt! Till mina stjärnor i butiken som gjorde att inte skeppet sjönk när jag var borta utan lät mig vara hemma tills jag orkade igen. Till min storasyster och farmor som varit ALLT för mig i den här otroligt jobbiga tid, utan er hade jag inte orkat kliva upp eller se framåt. För min mamma som alltid finns där oavsett vad ❤️❤️ Jag är så tacksam 🤗❤️

Jag har varit med rosor på graven, värsta på marknaden som du så fint hade kallat det, det du pappa 🤗

Jag älskar dig nu och föralltid Peter Micael Marklund

// Din Prinsessa 🥰

Vårt sista samtal…

För ett år sedan ringde du. Åh vad jag kommer ihåg varenda ord. Du var full. Ledsen. Sa att det inte var så bra med dig. Jag var arg, ledsen och besviken. För efter en nykter sommar hade du kommit hem och satt igång igen. Jag svarade sällan när det ringde sent på kvällen från farmors telefon för jag vet att inte just hon ringde den tiden på dygnet till mig. Den här gången svarade jag ändå och det var mitt sista samtal med dig. Även om jag kanske inte var otrevlig eller superarg i telefonen mot dig så var jag kort och irriterad. Du hade ju inte ringt på hela sommaren men nu passade det. Jag önskade bara att jag hade lyssnat lite mer, för bevisligen var det inte alls bra med dig då och du försökte säkert berätta men jag var kort och tyckte mest bara det var jobbigt. Du drack öl och jag sa men gud vad trevligt och du bara ”näää det är de it alls” Nehepp…. Jag var så arg på mig själv också att jag aldrig hann till Skellefte medans du var nykter och drogfri så jag hade nog dåligt samvete över det också. Det var bara några få dagar kvar av min semester då när du ringde. Sedan såg jag dig knappt på stan när jag gick tillbaka till jobbet. Och sen efter några veckor så var du borta, föralltid. Det är lätt att vara efterklok. Chansen att göra om det samtalet får jag tyvärr aldrig igen….

Det vandrar ingen lång spelevink på våra gator längre. Ingen pappa som står utanför Direkten som du ofta gjorde.. Det ligger ingen pappa i soffan hos farmor längre. Du går inte förbi mitt jobb längre så jag kan tjuvkika och hålla koll när tillfälle finns. Det finns ingen pappa som dricker kaffe med farmor på morgonen eller gör henne orolig på nätterna. Det finns ingen morfar som dricker kaffe och käkar bullar med sina barnbarn längre. Ingen pappa som kallar mig för Prinsessan och ingen som kallar storasyster för Piga.

Det sista du fick höra uppe hos farmor var hur ledsen jag var över vårt hus. Jag vill bara säga pappa att det är klart nu. Så klart det kan bli. Du sa ju alltid förut att allt löser sig tillslut. Det gjorde det. Resan har varit tuff och lång, samtidigt i denna röra har jag försökt sörja dig också. Men nu äntligen har våra underbara barn ett fint hem att växa upp i och vi slipper framförallt lukta illa, bara det är ju en vinst på lotto eller hur pappa? 🤣😎

Jag saknar dig så otroligt. Din värme och din kärlek. Din doft, dina kramar. Dina historier. Ingen var som du❤️

Jag älskar dig, till månen och tillbaka igen. Hoppas änglarna behandlar dig väl 🥰

I himlen ovan molnen, så finns Du

Tänk att du aldrig mer får uppleva fåglarnas kvitter. Som du älskade så mycket. Att du aldrig mer kan dela med dig av den värme och kärlek som du besatt. Tänk att du aldrig mer får se dina underbara barnbarn. Tänk att vi aldrig någonsin mer får uppleva dig pappa. Emilia kommer bara få höra historier om dig och Liam han kommer mest ihåg alla leksaker han fick som var ifrån en sådan där automat med smågrejer. Han frågar mycket varför du inte finns och vad som hände, gråter ibland. Det är inte helt enkelt att förklara för en sexåring men jag försöker vara så ärlig som möjligt för ett litet barns öron. Även om jag inte berättar din livshistoria för honom så kommer den dagen en dag. Vi brukar titta på bilder när Liam var nyfödd för då finns det jättefina bilder där du håller honom i din famn. Emilia hann du bara träffa någon kort stund uppe hos farmor. Men du hann åtminstone se min lilla prinsessa. Jag saknar dig så mycket. Ditt sätt att vara när du var nykter. Ärligheten. Att man alltid är ärlig mot varandra. Hur det än ser ut.

Jag önskar dig inte tillbaka till det liv du levde pappa. Även om saknaden är så fruktansvärt stor och jag bara vill ha dig tillbaka. Hur mycket jag än önskade att du fanns här så vet jag att du har det bättre nu. Du får vila. Du behöver inte kämpa längre. Min förhoppning är att du funnit den frid som du så länge sökte. Vi behöver inte vara rädd för att du fryser ihjäl någonstans, oroa oss dag ut och in. Hopplösheten och maktlösheten man levt med så länge, finns inte längre. Den har bara byts ut mot en otrolig sorg och saknad. Minns alla fina minnen. Tänker inte så mycket på det som varit jobbigt och smärtsamt – bara alla fina minnen jag har av dig. Dom blev trots allt fler än vad jag någonsin trott. Sedan 2007 har du varit en stor del av mitt liv. Och jag tror framförallt att det var den viktigaste perioden av mitt liv som du verkligen fanns där och var nykter & drogfri. ❤️

Det har gått fem månader sedan den där kalla, gråa höstdagen när vi var tvungen säga hejdå. Den där dagen när läkaren berättade för oss att din resa snart var slut. Det är fem månader sedan jag fick min sista kram där du satt i soffan hos farmor. Helt ovetandes när jag gick därifrån att du snart inte skulle finnas mer. Att det var sista gången jag fick prata med dig. Jag hade bara tänkt gå men du ropade på mig. Ville ge mig en kram och säga att du älskar mig. Och jag fick göra detsamma. Du visste. Vart du var på väg. Jag är så säker på det. Du ville nog bara bespara oss oron och sorgen. Du hade förmodligen redan funnit frid med att du kämpat färdigt. Jag önskade bara att man visste precis när man skulle ha den sista konversationen med någon som snart går bort. Så kanske man skulle säga allt det där som man tänkt men som aldrig blev av.

Snart är våren här. Du älskade ju våren. Och fåglarna som kvittrade….. ❤️ Men när jag tittar upp mot himlen ovan molnen så finns du där. Känner din närvaro. Det har gått fem månader och det blir inte lättare men jag försöker lära mig att leva med sorgen och saknaden efter dig. Försöker minnas våra finaste minnen. Jag älskar och saknar dig så så mycket pappa ❤️

När du inte längre finns

En enorm känsla av tomhet. En tomhet som känns som den växer för varje dag som går. Jag visste, att resan du vandrade hade bara ett enda slut pappa, jag önskade bara att den inte kom så plötsligt. Snart är det två hela månader sedan vi sågs sista gången. Och det är flera, flera månader sedan jag fick prata med dig ordentligt. Jag skulle göra allt för att få höra din röst, få veta att du verkligen har det bra. Bara en av dina starkaste kramar. Bara höra dig säga, ”Evelina hur det än är – älskar jag alltid dig. Det får du aldrig glömma.”

Ni vet. Det blir så otroligt tomt. Plötsligt står du där, efter år av hopplös förtvivlan och så är resan bara slut. Du behöver inte oroa dig längre, du behöver inte vara ledsen, besviken eller förbannad. Du behöver inte vara orolig eller fundera hur det är eller vad han gör. Du behöver helt plötsligt inte sakna en människa som lever, kvar är bara saknaden efter en människa som inte längre finns. Som aldrig mer kommer tillbaka. En pappa är alltid en pappa. Hur livet än ser ut. Jag hade inte vilken pappa som helst bara. Han var så unik trots det liv han levde. Kärleken och omtanken, ödmjukheten – jag hoppas jag kan ge mina barn precis samma sak för de är det finaste egenskaperna hos en människa. Och pappa har delat med sig av sin värme och kärlek till så många människor – det är så många minns honom på ett väldigt fint sätt och det värmer hjärtat otroligt. Det har varit en resa i sig att träffa alla pappas vänner efter hans bortgång….

Alla ska vi ta avsked av våra föräldrar, det är ju en del av livet. Något vi alla ska behöva göra en dag. Men inte så här…..

Det känns så konstigt att inte behöva vara orolig. Att inte behöva fundera. En lång resa är slut. Och tomheten är det enda som finns kvar. Vart ska man nu lägga alla funderingar, vem ska hjärtat nu oroa sig för? Sorgen, smärtan och saknaden den är så stor. Minnena väller över en flera gånger varje dag. Du finns överallt. I fåglarna, i vinden, i regnet. Överallt finns tecken ifrån dig. Du är med mig i mina tankar var jag än går. Din skepnad vandrar fortfarande över gatan, jag kan fortfarande se dig sitta på busstationen och i soffan hos farmor, du är överallt precis hela tiden om ändå inte.

Igår när jag vara nere vid varumottagningen så hade det flugit in en fågel där. Jag har sett samma fågel i två veckor nu på de mest konstiga ställen, väldigt nära mig. Så där stod jag och pratade med en liten rädd fågel, precis som om det var du. Sorgen gör en verkligen knasig, vi får ju hoppas ingen hörde mig.

Jag trodde nog du var stålmannen pappa. Att du klarade det mesta. Jag pratade ju med sköterskan samma dag som du dog, men det lät ju inte så allvarligt så jag tänkte att du reser dig upp sedan och går vidare hem när du tycker läkarna svamlat färdigt. För det var ju oftast så, att du kom hem igen. Men det blev inte så den gången. Du var inte stålmannen pappa. Du överlevde inte allt. Det kom en tid när du inte längre finns. Men jag kommer bära med mig vårt farväl hela livet, även om det gjorde så ont – fick jag stå vid din sida. Med min storasyster och farmor. Jag har alltid tänkt att Anna skulle ringa den dagen och måsta berätta att du inte finns mer. Att du hade frusit ihjäl ute någonstans eller bara någonstans utan oss – så trodde jag det skulle sluta. Men vi fick tillsammans ta farväl av dig. På något sätt var det skönt pappa, att vi fick göra det tillsammans. Att jag fick kramas med min storasyster och hålla hennes hand. Samtidigt som hon höll min.

Hjärtat kommer fortsätta oroa sig, inte för dig men för din underbara mamma. Fina farmor. Att förlora sitt eget barn är det värsta en mamma kan göra. Men oroa dig inte, vi tar hand om henne. ❤️❤️❤️❤️

Hejhej förskolan!

Nu är det snart dags. Att ta farväl av den första småbarnstiden med lilla Emilia på riktigt. Redan i oktober började jag jobba. Lite hastigt sådär fick man ju jobbet man bara kunde drömma om. När min lilla tjej bara var sju/åtta månader, förändrades allt så himla fort. Det var jobbigt för hjärtat och själen. Men nödvändigt. Vill man ha fin bil, ett fint hus och pengar att spendera och kunna leva drägligt så är det ju bara att jobba. That’s life. Jobba och tjäna pengar.

Nu är det slut på nära familjemedlemmar som barnvakter och barnen ska nu få se sina förskollärare betydligt mer än både mig och Micke. Det om något känns i både själ och hjärta. Att skola in Emilia så tidigt har absolut varit enklare än med Liam som var 1 1/2 när han började förskolan. Hon är inte så medveten. Hon vet inte om mamma är borta en timme eller fyra. Men att lämna en sådan liten, så många timmar varje dag, fem dagar i veckan känns besvärligt för ett mammahjärta som vill ha fullständig kontroll. Min bebis. Min minsta lilla stjärna, är påväg att bli en alldeles egen liten person och tiden går alldeles för fort. Tre veckor har vi nu haft tillsammans, varav två veckor med inskolning, så nu borde vi vara redo för måndag. (Om nu lilla sjuka snoriga Emilia kryar på sig ordentligt)

Vilken tur att jag älskar mitt jobb. Att det är kul att gå till jobbet. Annars vet jag ju inte riktigt vad man hade gjort. Och vilken tur det finns så fina förskolelärare. Och att båda barnen hamnade på samma förskola. Så dom åtminstone ser varandra då och då. Att ha någon sorts trygghet i allt känns ändå bra.

Full fart mot sommarsemestern med mina underbara ungar (och sambo förstås) jag räknar snart redan ner veckorna även om det inte är dags förens i slutet på juli 🤣😊

Hejdå 2017, Hej 2018!

Oj… att summera året 2017 blir svårt. Mycket har hänt på väldigt kort tid, ett år flyger ju verkligen förbi… 

Började året med att ta farväl av morfar. Såklart väldigt jobbigt men han var gammal och vi ska ju alla vandra samma väg. En gammal människas begravning är något vackert. När man gjort sitt är det okej att ta farväl. Även om man vill behålla de äldre för alltid, så är det inte riktigt så livet fungerar. Jag fick i lugn och ro ta farväl och alla fina minnen de finns kvar i mitt hjärta. Men visst saknar man honom. Det gör jag så in i norden ibland.

Några veckor efter, dagen efter beräknat leveransdatum, 5e Mars kom våran underbara lilla flicka Emilia till världen. Allting gick så supersnabbt. Hem fort som attan och lära sig livet som tvåbarnsmamma. I början var det blandade känslor. Hur räcker man till för två? Men allt löser sig med tiden. Och det är så fruktansvärt vackert att se två syskon växa upp med varandra. Den glädjen dom kan dela. Och Liam är verkligen världens bästa storebror. Våran lilla runda goa Emilia, tänk att de va du som låg där inne hela tiden 😍

I slutet på mars/början på april började vi titta på hus. Med ett rätt lågt lånelöfte  (tack vare min deltid) så kom vi ingen vart på den fronten. Gick på husvisningar hela tiden och vet än idag inte riktigt hur många vi hann gå igenom. Men är rätt tacksam idag ändå, man lär sig mycket av att titta 😉 Huspriserna var ju crazy också…. Rätt nedgångna hus gick för väldigt mycket pengar… Hemnet är den mest använda sidan i telefonen 2017 iallafall, så lite kan man ju åtminstone konstatera.

Här började min ångest komma efter sommaren. Kände sig ju totalt värdelös och framförallt väldigt fattig. 7000 i månaden i föräldrapeng och inget som helst sparande… I augusti kom jag in på en utbildning som Behandlingsassistent också men det skulle bli för bökigt med pendling osv så jag tackade nej till den platsen. Även om det var något som jag verkligen hade velat göra så var det alldeles för långt bort med två barn. Så jag gjorde en ny plan. Socionomutbildningen 2018…..

Men så senare under hösten så skulle min chef sluta tråkigt nog, så jag tog chansen att söka hennes tjänst. Och den blev min  (trots min fruktansvärt tragiska intervju) 😂 Det blev liksom pang på att börja arbeta igen med en gång. Och det mina vänner har nog varit den största utmaningen hittills! Det har varit både kickoff och julhandel och allt där emellan. Var inställd på att vara mammaledig tills i mars 2018 och så fick jag helt plötsligt börja jobba heltid 😂😎 Det känns i kroppen kan jag säga och snart får jag nog ta mig riktig tid för återhämtning. Förstår inte hur alla föräldrar, där båda jobbar heltid, klarar sig 😁 Hur hinner man äta eller framförallt laga maten, städa, tvätta osv? Hinner framförallt inte äta, utan jobba och pussa mina barn godnatt typ. Kan ju va bra om jag hinner surra med Michael i soffan fem minuter innan läggdags 😂

Och så äntligen så tog vi chansen och slängde in ett bud på ett fint hus här bara någon gata bort ifrån där vi bor nu. Det blev vårat!!! Den lyckan alltså. Känns som den sista pusselbiten av allt jag någonsin önskat mig i mitt vuxna liv. En underbar sambo, underbara ungar, ett bra jobb och ett underbart hus!! På en gata eller ett ställe där jag verkligen känner mig som ”hemma” ♡ På måndag börjas det med tapeter och i slutet av veckan så flyttar Vi!
☆ Tack 2017! Jag är såå tacksam för mitt liv och det jag får uppleva och vara med om! ☆

När livet vänder

Det här hänt så otroligt mycket i vårt liv på väldigt kort tid. Känslorna svämmar över på något sätt. Man kan knappt tro att det är sant. Året började med att vi väntade på vår lilla bebis som låg i magen. I mars tittar världens finaste lilla flicka ut och ser världen för första gången. Lilla Emilia. Våran lilla familj blev större och oj så mycket kärlek varenda dag. Vilken omställning men wow så underbart! 

I samma veva fick Michael ett heltidsjobb, ett 7-4 jobb, måndag till fredag. Vi började titta på hus men ett lånelöfte som inte var speciellt stort. Där kom min ångest och panik. Arg och irriterad, besviken på mig själv för att jag jobbat så ”lite” och valt att lägga ledig tid på min underbara son. För det är så jag tänkt, även om jag jobbat väldigt lite så har all den lediga tiden gått till att vara mamma åt Liam, jag har haft det bästa en mamma kunnat ha. Tid med mitt barn. Men med ett lågt lånelöfte så kan man inte köpa speciellt fina hus. Mestadels renoveringsobjekt. Med två barn kan man liksom inte trolla med knäna även om man vill. 

Men jag bestämde mig åtminstone för att ta tag i att börja plugga. Så långt kom jag dock inte. Min chef sa upp sig och jag tog chansen att söka jobbet som butikschef på Ur&Penn. Ett jobb jag tyckt varit väldigt roligt. Där jag fått lära mig mycket. Växa som människa och säljare. Jag har stannat många gånger också för att jag tror på Ur&Penn’s filosofi. I torsdags morse fick jag samtalet som jag väntat på i en vecka. Jobbet är mitt. Jag ska få den här chansen, att få bli chef i butiken där jag har jobbat sedan 2011. På tre, fjorton och arton timmar – till ställföreträdande butikschef – har jag klättrat mig upp. Nu ska jag försöka göra det bästa av chansen jag fått. Nu har jag ansvaret för butiken, på riktigt! Nu ska jag lära mig nya grejer och sådär. Men jag vet att det kommer gå så himla bra, när jag har så fina tjejer att jobba med. Men min partner in crime – Jennie – dig kommer jag sakna. Så många scheman du pusslat ihop för mig, allt du lärt mig, tack snälla du för att du gjorde det roligt att gå till jobbet igen. Att du lärde mig att det är okej att säga ifrån. För den vän, chef och arbetskamrat du varit. Jag har stora skor att fylla, men jag har lärt mig av den bästa – en dag hoppas jag att jag är en så bra chef såsom du är! Och det är inte långt till Skellefteå, tack gode gud ❤ Grattis till Cervera som drog den absolut högsta vinsten ♡

Vi har kämpat. Vi började kanske lite i fel ände i den här familjen. Med barn, knappt något jobb och inget hus. Det är inget jag ångrar men många gånger har vi kämpat. Liam fyller fem år om en månad, han och hans lillasyster har två föräldrar med fasta inkomster och snart, snart hittar vi huset där vi ska bo utan att behöva renovera in oss! ♡😂

Tacksamhet över livet och vad det lär och ger mig. 💕

Besvikelse

Tänk att man kommer till en plats i livet, när man trivs med sig själv. Älskar sig själv. Är lycklig. Ser fram emot vad framtiden har att erbjuda. Är tacksam för det man har. För några år sedan, hade jag inte kunnat sitta en fredagkväll själv. Nu är jag visserligen inte själv, jag har ju två underbara barn son ligger i varsitt rum och sover. Men att uppskatta att vara ensam, kunna andas och göra det man själv tycker är kul i bara någon timme, det hände aldrig förr. Jag har nattat barnen, struntat i att plocka undan och sett några avsnitt av en serie jag nyss fastnat för. Ätit alldeles för mycket godis och druckit alldeles för mycket dricka. Jag har bara varit jag för en stund, Evelina. Inte mamma, flickvän eller städerska. Bara haft tid för mig själv. Njutit av ensamheten och tystnaden. Det har tagit lång tid och många år att uppskatta den tiden. Jag har nog mina barn att tacka för det. Dom lär en andas på ett helt annat sätt. Sedan är det nog oerhört viktigt när man har småbarn och en vardag som är fylld med jobb och allt som hör vardagen till att man ger varandra tid och utrymme att vara något annat än mamma och pappa. Livet slutar ju inte för att man får barn liksom, det är ju då det börjar. 

Men jag har demoner som besöker mig också. Allt är inte guld och gröna skogar. För när är livet alldeles på topp? Vid sidan av mitt så vanliga liv, så lever jag med en pappa som är riktigt aktiv i sitt missbruk. Även om man accepterar läget och förstår att det förmodligen inte blir bättre, så blir jag fortfarande väldigt besviken på de val han gör. Val som för mig borde vara jävligt enkla. Jag kan väl tycka efter att man varit nykter en vecka och piggnat till så någorlunda man kan, är det för jävla mycket begärt att ta upp telefonen och ringa till sin dotter istället för att bara skriva en massa meningslösa statusuppdateringar på Facebook. Hallå liksom. Vissa tänker säkert men du kan väl ringa om det är så jävla viktigt? Nej det kan jag faktiskt inte. Jag är fortfarande ett barn. Ett barn till min förälder. Är det för jävla mycket begärt att kanske ringa och höra hur livet fungerar, säga grattis till det nyaste tillskottet av familjen eller vad som helst? Förmodligen. 

Äntligen fick jag lätta mitt hjärta. ❤